This is my life..
Allvarligt talat, så kan jag inte sova, det går bara inte! Jag stör mig på det!! Det känns som om att jag vill gråta, gråta ur all sorg, men jag kan inte, det går inte. Jag känner mig utestängd. Jag känner mig utputtad. Och det är ingenting någon kan förstå. Man kan bara inte det. Det suger. Allt bara suger just nu. Jag vill vara för mig själv och inte prata. Jag vill bara skriva av mig all jävla skit! Jag känner mig arg, ledsen, grinig, hungrig, gråtfärdig, utmattad, sjuk, jag känner mig inte levande. Jag behöver någon. Någon som är där 24/7. Men hur ska det gå. Jag har ju min mamma, men hon är så deprimerad. Jag kan inte prata med min pappa, jag vet inte varför, men jag kan inte det. Jag kan inte prata med Johanna, hon skulle inte förstå, och jag förstår mig inte riktigt på det heller. Jag tror jag måste gå och sätta mig i sängen, ta ett anteckningsblock och skriva av mig. Det ska jag göra. Jag kan prata med min katt, men då verkar jag kanske galen, fast nä, det kan jag ju ändå. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra?! Jag känner mig väldigt förvirrad och borta nu! Allting är morfars, mammas, mormors och mina "kompisars" fel! Morfar har, jag vet inte om jag vågar skriva det här nu, jaja, han har Alzheimers och kommer knappt ihåg mitt namn! Jag börjar tänka på dom gamla goda tiderna då han lagade pannkakor till oss och medan dom låg på plattan lekte vi kurragömma, och när vi åkte till hans koloni och satt potäter. Han är nog världens bästa morfar! Men jag börjar bara gråta så fort jag ser honom eller börjar prata om honom. Min mormor har skuldkänslor för att hon tror att hon har slängt ut honom. Vi försöker berätta för henne att det är inte hennes fel! Men hon är en väldigt envis kvinna. Min mamma mår riktigt dåligt och hon är djupt deprimerad och jag hatar att se henne gråta. Hon är en jättebra mamma, men jag vill inte se henne gråta, jag börjar ju gråta då. Hon har sina stunder som hon kan vara jätteglad! Då har vi kul i alla fall. Och mina kompisar är värdelösa. En utav dom skämtar med oss hela tiden, men det är inte speciellt snälla skämt...2 utav dom ringer en och frågar om man vill följa med på bio, men dom hade inte ringt mig i fall deras föräldrar kan köra...Ganska taskigt måste jag säga.. En utav dom är riktigt kaxig mot en som om att man inte visste någonting. Det är bara min bästis jag verkligen kan lita på. Hon tröstar en när man gråter, hon är glad och rolig, hon är hjälpsam och vi har samma intressen, vi tänker nästan samma saker. Haha! Hon är värd att vara bästa vän med :D Förlåt mig, för att jag skriver ett så långt inlägg som vissa kanske inte orkar läsa eller något liknade, men jag har en liten kris just nu. Så ni får ursäkta mig.. Men nu måste jag nog gå, sov gott, eller nåt.
Kommentera?
Trackback
